Förlåt, jag visste inte bättre!

Jag har glömt att tala om att i år firar jag tioårsjubileum som betongbilschaufför! Det är det längsta sammanhängande jag har varit i någon bransch, vården kommer på andra plats med cirka sju år.

Jag halkade in i branschen av en slump. En polare till mig körde på Swerock och frågade om inte jag ville köra betongbil. Jag hade inte tänkt tanken innan, faktiskt till och med satt “inte intresserad” på betongbil när vi skulle utvärdera inför lastbilskortet. Såhär tio år senare med Betongbruden, bloggen, gjutandet av prydnadssaker och samlandet av det mesta som har med betong eller cement att göra är det svårt att tro att jag satte “inte intresserad”. Man får förlåta mig, jag visste inte bättre.

I vilket fall så hängde jag med polaren på jobbet några dagar för att se om det kunde vara något för mig. Framförallt var det viktigt att kolla så att det skulle funka med min whiplash och mina muskelproblem. Det tyckte jag att det verkade som att det kunde göra  så jag gick på intervju på polarens åkeri. Eller tja…”intervju”.

Hans chef hade bilat över hundra mil ner till Människobyn och passade på att ha lite kickoff med sina anställda så det var bara att hänga med på barhopping på Götgatan. En och annan fråga slängdes ut emellan ölen.

Jag fick inte jobbet men polaren ringde till dåvarande Betonglarsson och där gick det bättre. Jag fick jobb direkt och det är jag än idag tacksam för. Ett anrikt åkeri i branschen med duktiga människor var den bästa tänkbara starten man kunde få.

Efter några år såldes Betonglarsson, tyvärr till en riktig idiot och det blev en rysare som inte lämnade många oberörda. Jag följde med till den nya ägaren men gav upp efter ett tag och fick jobb på Nacka miljötransporter som sedan såldes till Grann Åkeri AB som jag jobbar på nu.

Jag har kört på Skanska och Betongindustri, hoppat in extra på Thomas och Luja och faktiskt även någon dag på fd Färdig Betong (numera Thomas). Jag har kört till vindkraftpark ovanför Sundsvall och jag var 16 veckor i Särna där vi körde bland annat till reningsverksbygge i Funäsdalen samt till Idre och Sälen.

Jag blev erbjuden att jobba i gruvan i Kiruna men det sket sig på grund av nerdragningar. Jag är väldigt tacksam att jag har en chef som låter mig göra lite sådana här utflykter, jag behöver omväxlingen.

Ibland blir jag dock väldigt less på jobbet. Byggbranschen är en dysfunktionell bransch och det drabbar både oss som producerar/levererar betongen och andra kunder. Långa dagar, ibland utan att bli tillfrågad, man kan inte planera något privat alls i veckorna och har du små barn lär du ha en väldigt förstående partner. Kallt, mörkt och halt vintertid och konstant stress över risken att det brinner i roteraren sommartid.

Men det är trots allt tio år sedan jag började. De där tidiga sommarmorgnarna när solen skiner över dimmiga fält och luften känns krispig. De där dagarna då man får leverera till sin favoritkund, när betongen är sådär helt perfekt, när man kan hjälpa en privatare som aldrig har gjutit förut.

När man löser en situation åt en frustrerad kund och kan lämna denne på bättre humör än när man kom. Alla möten med människor. Solglittret i vattnet på väg ut i skärgården. Barnet som vinkar och som får komma in och titta i bilen. Barn som gör “tut-rörelsen” med armen, vi chaufförer blir lika glada som barnen!

Den där riktigt trånga adressen som man tar sig in på vid första försöket. Beröm. Goa kollegor. Storgjutningar som går sådär overkligt bra. Samarbete. Känslan av att göra skillnad, att jag är en av dem som bygger samhället.

Nu är det dags för ett par veckors mycket välbehövlig semester. Jag har bara haft enstaka dagar hittills i år och det känns. Hoppas ni har en fin sommar!