När det börja glida bakåt!

I backarna i Lännersta.

Jag fick en körning ut till Lännersta, Nacka och kände mig glad för det var lite omväxling mot de många byggen vi har som är återkommande, vissa varje dag. Glad i hågen for jag iväg men humöret sjönk när jag bara hade några minuter kvar till kunden.

Jag skulle in i ett villaområde och det var inte sandat utan vägen bestod av packad snö och is, dessutom började det direkt med uppför och jag kom på att, fan också, det kan vara rejält branta backar i de här områdena. Med ont i magen av rädsla svängde jag in på vägen och bad till vilken högre makt som helst att jag inte skulle få möte i backen.

Den första backen gick fint och när det planade ut ser jag att kollegan kommer smygande från en väg upp till vänster. Det är inte gott om plats men han lyckas hålla undan så att jag kan fortsätta köra. Förutsättningarna är sämsta tänkbara, jag ska svänga 90 grader vänster och sedan går det uppför, det är knappt ett sandkorn i backen och jag kan inte ta sats. Ångest, jag är verkligen rädd för hala backar med lastbil.

Jag kommer runt hörnet och sedan tar det stopp. När jag slutar gasa och sätter foten på bromsen så börjar mina 25 ton glida baklänges! Bakom mig har jag en väg och sedan en villatomt, till höger om mig en sluttning och jag hinner tänka många tankar på den bit bilen glider innan den stannar. Tar ett par minuter och kollar av läget, inser att det är framåt som gäller för som jag står har jag att välja på framåt eller svänga ut baken åt höger, vilket gör att jag hamnar i en brantare och halare backe. “Katastrofcentrum” i hjärnan föreslår att gå hem och låta bilen stå tills det töar.

Ser en sandlåda och tackl och lov finns det lite sand i den. Jag börjar sanda i backen. Ett par gånger halkar jag men håller mig på fötterna. När jag är klar sätter jag mig i bilen, använder alla tekniska hjälpmedel jag har för bättre grepp och provar om jag får grepp. Det får jag inte så ut igen och in med mer sand under drivhjulen. Nudå… håller andan och ja, det greppar! Jämn fin gas uppför backen och tänker att kommer det nån nu får de flytta på sig, jag stannar inte.

Kommer fram till kunden gråtfärdig och helt slut av adrenalinpåslaget. Hinner känna mig lättad i nån sekund innan jag kommer på att jag ska ju ner också…. Lossar färdigt och sedan ringer jag en kollega som får prata med mig som mentalt stöd. Det går väldigt sakta hela vägen men utan minsta släpp. Guld värt med lite stöd!

Betongfokus i värmen!

Tillbaks på fabriken med spänningshuvudvärk så ser jag att nästa lass till samma ställe, jag känner att jag har haft nog med spänning den dagen så en annan bil får ta det lasset. Lättnaden är enorm.

Det finns nog ingen som är oberörd när det glider sådär, vi är så tunga och tar så stor plats att det är svårt att kunna göra något och om man kör in i något eller någon kan det bli hemska följder. Med personbil blir jag inte rädd alls just eftersom den är mycket mindre och inte lika tungt. 

Man kan tycka att jag borde ha tagit ett till lass dit i “terapisyfte” men jag har kört lastbil i 16 år och är fortfarande precis lika rädd, det går inte över. Som tur är så är det inte så ofta man hamnar i sådana här situationer här i Människobyn och nu är ju våren på ingång så det blir bättre!

Nära ögat i mörkret