Det slirar i tunneln!

“När 22 ton ger sig iväg på egna äventyr är man inte kaxig.”

/Åsa “Betongbruden” Karlström

Nu den 4 april var det på dagen åtta år sedan jag körde betongbil första gången på egen hand. Det har varit åtta roliga och händelserika år och jag älskar verkligen mitt jobb. Det känns betydelsefullt att vara med och bygga samhället och riktigt roligt att få vara med på stora byggen som Förbifarten, Nya tunnelbanan och Slussenbygget.

Häromdagen körde jag till en för mig ny tunnel. Efter att ha fått lite hjälp med att hitta vägen åkte jag iväg med ett lass sprutbetong. Kommer fram till bygget och medan jag letar efter numret till kunden kommer det en kille och ger mig en tunneltagg. Taggarna är till för att de ska se var i tunneln man befinner sig om det händer något. Jag kör in på bygget och efter en liten bit ser jag en bil med folk i så jag frågar var pumpen står. De förklarar vägen och sen varnar de mig och säger att det är väldigt brant ner till pumpen.

Usch då, tänker jag och smyger ner för infarten till tunneln som också är ganska brant. Kommer ner och ser pumpen…fytusan! Den står mycket riktigt en bra bit ner i vad som ser ut som ett mörkt hål. Tar ett par djupa andetag och börjar backa. När alla hjul har kommit över krönet glider bilen baklänges trots låsta bromsar och jag slutar andas.

Det glider bara en liten bit åt gången men när 22 ton ger sig iväg på egna äventyr är man inte kaxig. Jag backar så sakta det bara går bit för bit ner mot pumpen. Jag inser att jag måste pricka pumpens balja rätt på första försöket för jag lär inte kunna köra upp och ta om förrän jag är tom, om ens då.

Efter vad som känns som en evighetslång backning är jag med kundens dirigering på plats vid pumpen och kan andas igen. Vi börjar lossa och jag tänker att jag nog kommer banga om jag måste köra ett lass till hit. Lossningen går bra men efter halva lasset så tutar pumpen. Det betyder att vi ska flytta oss en bit och jag tänker hur i hela friden tror de att jag ska komma härifrån med betong kvar i bilen?

Jag har redan tagit till de tekniska hjälpmedel jag har så jag provar att köra iväg. Det slirar direkt. Provar att lyfta den bakre hjulaxeln, normalt sett går det inte med lastad bil men den här gången hade jag tur. Betongens vikt är tillräckligt låg så bilen lyfter axeln. Det ger mer tryck på drivaxeln vilket ger bättre grepp så nu kommer jag faktiskt iväg! Pumpen backar intill och så lossar vi det sista utan problem.

När jag ska därifrån sedan är pumpföraren snäll och backar undan pumpen en bit så jag får lite plats men då går det som en dans att klättra upp ur hålet. Väl uppe på plan mark känns det såklart jäkligt bra att ha klarat av en inte helt lätt och dessutom läskig situation. Den typen av spänning kan jag gärna klara mig utan!