Fler medmänniskor sökes!

Åsa Karlström rapporterar från olycka.

Jag var på väg till jobbet en av de där dagarna när det var riktigt kallt, -12 var det hos mig den morgonen. Jag hade precis kört ut på motorvägen när det blev kö nästan direkt. Det var lite för tidigt på morgonen för köer så jag suckade och muttrade uppgivet “men vad är det nu då”.

En liten bit längre fram stod det en lastbil med påslagna varningsblinkers i spärrzonen till höger och jag hinner tänka att det var väl lite väl försiktigt förbi en ensam lastbil. Lagom till jag är i höjd med den ser jag att bilar byter fil och sedan ser jag att det är en rejäl olycka, de två vänstra filerna är blockerade av fyra bilar i varierande skick. Olyckan hade ganska precis hänt så räddningstjänsten var inte på plats än. En snabb överblick gör att jag ser att det inte har stannat någon vid platsen så jag tråcklar mig över till vänsterfil och stannar strax efter olyckan.

Jag går ut och frågar de inblandade om de är ok och om de har ringt 112. De två första jag pratar med står upp och en klagar på lite ont i nacken annars är de ok. Jag går vidare till en kille som sitter i sin bil med dörren öppen och med telefonen i handen. Han ser rätt skärrad ut men säger att han är ok, han har inte ont någonstans.

Samtidigt ser jag att det sitter någon i en rätt rejält kvaddad bil och han har dörren stängd så jag tänker att det finns en risk att det ser värre ut där. Han öppnar dock dörren när jag närmar mig och han säger att han har ont i nacken och jag märker att han är skärrad och frusen. Han får låna min jacka och så säger jag åt honom att hålla huvudet stilla så gott han kan. Jag står kvar där och pratar med honom i väntan på räddningstjänsten som kommer efter en liten stund.

Under den tiden från jag stannade på olycksplatsen tills räddningstjänsten kom passerade mängder med bilar. Det gick inte att se om jag hade stannat för att hjälpa eller var en del i olyckan. Inte en enda stannade eller hissade ens ner rutan och frågade om vi behövde hjälp, vad är det för fel på folk?!

Nu är det ju så att jag är sjukvårdsutbildad (undersköterska och hemvärnsjukvårdare) och har en viss träning i att arbeta på en olycksplats, jag känner mig trygg i det och jag har full förståelse för att inte alla känner samma. Kanske tänker man också att man inte har någon utbildning, att man inte kan tillföra något vilket inte kan bli mer fel.

Det ryckiga livet!

Den insats jag gjorde bestod i att vara medmänniska, dela med mig av värme och småprata med folk som är i en väldigt obehaglig situation. Det krävs ingen som helst utbildning för sådant. Jag blir förtvivlad när jag ser hur man bara skiter i folk i en nödsituation, vill ni verkligen ha en sådan värld? Nästa gång ni ser att det har hänt något, stanna och fråga om ni kan hjälpa till. Det borde vara en självklarhet!

Nu blir det en välbehövlig vintersemester för mig. Hoppas att ni får en riktigt God jul!

Se Åsas video från bilen här!

Det slirar i tunneln!